Det är så lugnt och skönt på bussarna mot Slussen vid halv 8 tiden en vardag i slutet av augusti. Jag tittar på dem som sitter på sätena runt omkring mig och undrar om de som jag tycker att den här stunden av dagen är lycka. Unna sig den halvtimme det tar till jobbet att bara vara, utan att tänka på sitt praktgräl med mannen i ens liv de hade föregående kväll, eller tänka på barnen som kommit i trotsåldern. Alla passagerare sitter där tyst och antingen läser sin nya spännande roman, lyssnar på musik i sin ipod, eller tittar drömmande ut genom fönstren med pannan på rutan. Alla är för trötta för att orka konversera och väntar med att ta fram mobilen tills de iallfall kommit av bussen. Men hur trött man än må vara lägger man märke till att luften i bussen är unken, att de gamla vinröda passagerarsätena är dammiga av ålder och att du på stolen framför kan läsa en lång konversation med massor av slang skrivet av tonåring som antagligen inte kan beskriva kärlek på ett vackrare sätt än "I´m fucking löööve you gumman". Men, när du sedan ska av bussen skulle du hellre vilja läsa flera ytliga konversationer i bläck fult med stavfel, du skulle hellre sitta kvar på de dammiga sätena och dra in tjugo liter av den unkna luften ner i dina lungor än att klampa ner på trotoarkanten full av skräp på den kaotiska slutstationen Slussen. I Slussen är allt annat än lugnt och skönt. Alla ska av bussen först för att hinna med nästa tåg, mobiler halas upp ur fickorna och det pratas snabbt och stressat. Lukten, nästan ingen människa kan vänjas vid den. Bara den människa som inte har något luktsinne kvar, antagligen en knarkare som förstört luktsinnet på sitt andra indrag av någon hemsk drog liknande kokain, klarar av stanken, stanken av urin och spyor. Men i Slussen kan man med ett åttonde sinne också känna lukten av fattigdom och sjukdomar hängandes där som ett täcke i luften. Inte ens de vackraste av dagar finns det ljus i Slussen. Det är mörkt, dunkelt och otäckt som i en rysarfilm.

Jag tittar till höger ett av Slussens alla hörn. Där står det just nu en äldre kvinna och tre män som vinglande går omkring som i trans. Vad de har på sig på kropparna kan inte kallas kläder, för det är ett ord som används i butiker med kläder. Det som dessa människor bär mot sin hud är smutsiga tyger. Hade synen framför mig varit en tecknad film hade det flygigt glada flugor omkring de, och gröna gaser från munnen hade varit beskrivningen av deras andedräkt från alkohol och tomma magar.

Jag vill inte titta på deras sorgliga liv på denna äckliga plats, så jag vänder de ryggen. Mitt nionde sinne borde kanske vara "Fördomar".

Vid ingången till tunnelbanorna står en mörk man med en egenrullad cigarett hängande i ena mungipan. Han står nonchalant bakåtlutad mot den svala gula färgen på den nerklottrade väggen utanför svängdörrarna med högra benet vilande som stöd mot väggen. Hans byxben är uppkavlat. Jag ger honom det onda ögat. Ögat med hat i blicken. Jävla förstörda drogförsäljare. Alla olika slags droger säljer han till de desperata för en summa pengar som de flesta unga lätt skulle kunna betala med utan att föräldrarna oroande skulle fråga vad pengarna lades ut på.

Jag blir illamående av tanken på hur lätt det är att få tag på sådant skit nu för tiden. När jag var ung trodde jag att det bara var människor i slumtrakterna i USA som tog droger. Nu finns det på varenda fest att få tag på och du kan se på olika tecken från människor om de har något att sälja. Kanske är Slussen Sveriges slumtrakt?