Jag är inte vacker när jag gråter. Jag blir svullen, näsan som rudolf, och ser bara så..ledsen ut, besvärad och ynklig. Jag har tappat mig själv. Jag borde stå på mig mer. Säga mer. Men ditt ord mot mitt och du vinner alltid. Jag tänker inte. Jag skulle kunna beskriva hur min tallrik såg ut efter maten in i minsta detalj, som att högersida av den vita porslinstallriken blänkte lite extra av ljuset från kökslampan och att längst ut på gaffeln fanns det en liten bit skinka som var ihopformad som en stjärna. Och du märkte inget. Jag bara stirade ner på tallriken som om en idé till hur världen skulle vara i fred fanns där. Du märkte inte ens att du med varenda ord hade förolämpat mig och tryckt ner mig? Är det för att vanor brukar bli...en vana? De finns ingen rättvisa här. Det är en som bestämer fullkomligt över den andra. Som en hund som dominerar en katt. Jag vill det ska sluta. Jag har fått höra många gånger av mina familjemedlemar att jag lever i "The american life". Att jag ska sluta hoppas att allt är som på film. Men det är inte så konstigt om man tänker på min vardag. Är det så konstigt att jag vill bo i en familj liknande "Seven heaven" (hatar serien) när alla i den familjen behandlar varandra väl och vill alltid varandras bästa, där de vet vad som är lämpligt och inte lämpligt att säga och viktigast av allt.. Dom kan inse att de ibland va de som gjorde fel. Det finns ingen humor. När jag gjort något fel jag skämms över vill jag höra något om att "Men gumman, haha, du e så klumpig" eller "Amanda, de kan hända alla". Jag får motsatsen. Jag får mer kritik, hård kritik. Juryn i Idol verkar trevliga tycker jag. Den som dömer en hårdast är ofta en själv, du vet oftast när du själv gjort fel och kan själv må dåligt. Som om du misshandlat dig själv. Föräldrar brukar då vara den som tröstar, räcker ut handen och hjälper en upp. Jag är den som nerligandes får en extra spark i magen. Igen. Igen. Igen, och ja..igen. Ändå älskar jag dig.

ak